Den hårdaste kritiker jag någonsin stött på är undertecknad. Det är inte så att jag inte är nöjd med mina verk eller vad jag åstadkommit. Tvärtom. Men jag känner att jag kan så mycket mer. Om jag bara får tiden.
Jag vet att jag kan vara så mycket bättre, som en bättre version av mig själv. Bättre på att berätta er historia, bättre på att fånga ögonblick. Det är det som driver mig varje dag, att bli bättre än jag var i går. Jag inspireras av så många saker. Ljud jag hör under dagen. Känslor mina medmänniskor delar med sig av. Jag ser livet i polaroid i bland. På gott och ont.
När jag känner och tar in känslor så gör jag det djupt, djupt inom mig. Jag tar till mig och jag känner med andra. Det är en av anledningarna till att jag älskar att fotografera bröllop. Jag känner så djupt med er. Er kärlek. Er historia och ert liv. Jag liksom tar in omgivningen och försöker att få till en hel story, inte bara er på er dag. Ett bröllop kretsar kring er kärlek och alla som är där, de är där för att de älskar er. Det är det som gör livet värt att leva.
Mitt liv och mesta delen av min drivkraft kommer från min familj. Men med ålder kommer visdom och underskatta icke ett glas vin och en melankolisk indie-pop-playlist. Det kan resultera i en enorm skaparlust. Över åren som gått som jag fotograferat så vill jag mer och mer att min dokumentering ska hålla, hålla i alla lägen, i årtionden. Så mitt löfte till er, som bokar mig som bröllopsfotograf är att ni ska få ren och skär jävla kärlek förevigad på det bästa sätt jag vet.
Kärlek som ni kommer att kunna känna, rakt in i hjärtat imorgon, om ett år och även om 20 år. Det är först då som jag faktiskt gjort mig värdig min titel som Bröllopsfotograf.
